Den där känslan av kärlek…..

När vi flyttade till Sverige, jag bytte språk från finska till svenska och fokuserade på att finna mig till rätta i den nya miljön fanns min mamma där i bakgrunden. Hon var på något sätt självklar medan det som INTE var självklart var min relation till den man hon hade valt efter skilsmässan från min biologiska pappa när jag var 2 år. Det var inte relationen till mamma som kändes viktigast utan mitt fokus var att bli åtminstone accepterad av denne man. Du som följt mig här på ”Livets val” vet att jag aldrig lyckades med det, men det ska jag inte skriva mer om nu.

Mamma jobbade 7-16 fem dagar i veckan, på helgerna städade och tvättade hon. Min halvbror som bara var några månader då vi flyttade, och jag som skulle fylla fem år, placerades hos en dagmamma som jag aldrig riktigt trivdes hos.

Mamma har alltid sagt att jag var ett väldigt snällt barn som sällan krävde uppmärksamhet, som inte skrek, trilskades eller bråkade. Jag liksom bara fann mig i det som var, i alla fall som andra såg det utifrån. Det var ju inte så att jag inte KÄNDE något annat än det jag visade utåt, mer det att jag bar det ensam. Som avundsjukan till min lillebror som inte på något sätt handlade om att mamma gjorde skillnad i hur hon behandlade oss utan mer om att hans pappa gjorde det! Redan som liten visste jag att jag var ”en annan mans barn” och ingen han behövde ta någon som helst hänsyn till.

Jag kan inte påstå att jag kände någon kärlek från min mamma, det var på något sätt bara något jag ändå visste, att hon älskade mig. Hon hade fullt upp med sitt jobb, min bror, det vardagliga livet, sina egna bekymmer och jag accepterade det bara. Då, när jag var liten, satt vi liksom i samma båt, där havet stormade runt den man hon hade valt. Den man som var psykopat, periodsupare och som hotade, slog, förnedrade, som förminskade, kontrollerade, begränsade både mig och min mamma. Att tassa på tå, säga de rätta sakerna…..eller tiga, pejlandet blev vardagsmat för att inte förarga, för att undgå bestraffning.

Jag har alltid varit en iakttagare och en person som på ett instinktivt sätt läser av andra människor, känner deras känslor. Jag försöker på något sätt se den ”verkliga” personen bakom masker och fasader. Kanske det är något medfött, kanske något jag lärde mig redan som liten för att undgå att bli skadad, mentalt eller fysiskt. Kanske det är tack vare den förmågan jag också förstod och såg min mamma, i alla fall då jag var liten.

Ha en fin dag!

Kram

Birgitta